Leva med livvakt

Över 10 000 spanjorer lever under ständigt hot, främst handlar det om terroristhot.

Ungefär lika många livvakter vakar över dem som lever dag för dag med den ständiga faran över sina huvuden.

Terroristhotet är naturligtvis den baskiska terroristorganisationen ETA.

Förhållandet mellan livvakterna och den hotade personen är speciellt: Ett mellanting mellan plikt, vänskap och förtroende.

De hotade är oftast politiker, journalister, företagare, sportstjärnor, bankirer, etc.

Politikerna i Baskien är naturligtvis mest utsatta liksom regeringsmedlemmarna men journalister som offentligt uttrycker sin mening mot terroristvåldet är i farozonen liksom alla de som inte betalar den så kallade revolutionära skatten som ETA begär av många företagare och mer eller mindre rika personer.

Spanienkusten har fått privilegiet att prata en av de hotade.

Personen i fråga representerar ett företag som har varit och därmed alltid är under terroristernas press och föredrar att förbli anonym med tanke på hotet som terroristorganisationen och andra kriminella organisationer utgör. Dessa hot inkluderar tyvärr förutom företagets ekonomiska intressen det egna och andra familjemedlemmars liv.

Spanienkustens första, och kanske oskyldiga fråga, var: Varför?

Svaret är mer än tydligt och klart:

-         Alla spanska företag och personer med framgång riskerar att bli lidande av terroristorganisationens eller andra kriminellas utpressning och hot. Meddelandet kom som en örfil: Betala den revolutionära skatten eller ta konsekvenserna. Du vet vad du riskerar! Man frågar sig bara: Varför jag? Om och om igen.

Hur reagerar man när man får veta att man är hotad av ETA?

-         Man blir alldeles matt och kallsvettig. Jag har aldrig haft med Baskien att göra. Jag är född i Madrid och har jobbat hårt i många år för att skapa ett företag som anställer ett stort antal personer och går bra samt ger ekonomiska resultat men jag har aldrig haft med politik att göra och absolut inte med Baskiens så kallade frihets görelse eller politik. Som jag nämnde tidigare: Man frågar sig endast: Varför jag? Frågan gnager på samvetet och kommer upp om och åter om igen: Är det mitt fel att min familj lider av det ständiga terroristhotet: Kidnappningar, mord, attentat, bombdåd, etc.………..

Resultatet är att situationen endast kan beskrivas med de mer än svårsmälta orden ångest och oro.